Förra årets sensation i fotbollsvärlden var att Leicester City under Claudio Ranieris ledning vann Premier League. Nu, ett år sedan kämpar de i botten på ligan och faran är överhängande att de åker ur. Dessutom har, den tidigare så upphöjde, Ranieri sagts upp och biträdande tränaren går nu in i hans ställe för att försöka rädda situationen. Vad har hänt? Hur kan man så snabbt gå från succé till katastrof? Hur kan samma personer ett år senare få så dåliga resultat?

Många försöker analysera vad som hänt med spelet och lusläser nu statistiken för att hitta mönster. Man kan då utläsa att efter 12 omgångar förra säsongen hade spelarna brutit motståndarnas anfall 267 gånger men i år bara vid 174 tillfällen. De hade, under säsongen, framgångsrikt tacklat 17.3 gånger per match men i år bara 12.0 gånger. Anfallsstjärnan Jamie Vardy sköt 3.3 skott på mål per match förra året men i år bara 1.5. Yttermittfältaren Riyad Mahrez passningar går nu fram vid 73 % av alla tillfällen mot 77 % förra året.

En annan faktor som nämns är att mittfältaren N´Golo Kanté flyttade till Chelsea vilket påverkade balansen i laget. Så är det ju i alla grupper. När en medlem försvinner rubbas rollerna för alla eftersom ersättaren inte löser sina uppgifter på samma sätt vilket omgivningen får anpassa sig efter och kompensera. Men hängde allt på honom även om han utsägs till årets spelare i Premier League förra året? Hur mycket av framgången i ett team beror på en enda person? Hur mycket kan det bero på att andra lag kartlagt det framgångsrika laget bättre, analyserat deras spelmönster och nu anpassar sitt eget spel på ett bättre sätt?

En psykologisk förklaring som ofta förs fram i engelska tidningar kallas Second season syndrome. Av något skäl är det väldigt svårt att upprepa framgångar i vissa idrotter. Inte sedan 2008 / 2009, då Manchester United vann för andra året, har något lag upprepat framgången i engelsk fotboll.

Det finns i stället fler exempel på motsatsen. Swansea City avancerade på fyra år från div 4 till högsta ligan. Det första året, 1981/1982, kom de sensationellt sexa. Året efter åkte de ur högsta serien och 1986 var de tillbaka i division fyra. Hur ofta har vi inte också sett fenomenet på det individuella planet då framgångsrika spelare bytt klubb men sedan inte lyckats leva upp till de höga krav som den nya, ibland astronomiska, lönen medför. Zlatan är väl undantaget. En förklaring kan vara att framgångar ibland leder till att man tar för lätt på vad som krävs för att fortsätta vara på topp. Egna krav och omvärldens förväntningar kan också göra att allt knyter sig medan man som okänd kan tänka att man inte har något att förlora och därför avslappnat kan gå in för uppgiften. Andra kan känna att de ska nu ska visa dem som inte tror på dem vad de går för. När den drivkraften är borta försvinner framgången. Det här är tänkbara och rimliga förklaringar som troligen också kan överföras på grupper av individer, på lag.

I USA kallas fenomenet sophomore slump eller sophomore jinx. Der används då ofta för att beskriva studenter som drabbas av apati under andra året på college eller universitet, om band som ger ut en uppföljare på sitt första album som inte är lika bra som det första eller serier och filmer som får mediokra uppföljare på den första succén.

Ibland säger man att framgång föder framgång men tydligen gäller det inte alltid. Succé och framgång kan tydligen aldrig garanteras och ledare som ena årets hyllas kan nästa år få sparken. Det kan hända oavsett hur speciell man är. José Mourinho ledde Chelsea FC under dess mest framgångsrika period någonsin. Sedan gick han till Inter som tränare 2008. Efter ytterligare framgångar kom han tillbaka till Chelsea 2013 men fick 2015 sparken när resultaten uteblev. Sedan fick han ändå en ny chans hos Manchester United och nu verkar det ju gå bra. De vann ju ligacupen. Hur man får framgång är ett komplicerat ämne, både i ledarskap och fotboll.