När den engelske konstnären James Abbott Whistler ställde ut sin tavla Nocturne In Black and Gold på Grosvenor Gallery 1878 skrev den tidens mest kände konstkritiker, John Ruskin, om fräckheten att begära 200 guineas för att kasta en burk färg i ansiktet på betraktaren. Konstnären stämde Ruskin. I domstolen frågade Ruskins advokat hur lång tid det tagit att göra målningen och Whistler svarade att det tagit omkring två dagar. Så ni tar alltså 200 guineas för bara två dags arbete, sa advokaten. Nej, svarade Whistler. Jag tar betalt för den kunskap jag skaffat mig under hela mitt liv. Domstolen var oenig men konstnären vann målet. Båda parterna fick däremot stå för sina egna kostnader.

Nu, 150 år senare, är det fortfarande så att arbete vanligen ersätts efter hur många timmar man vistats på en viss plats. Problemet är att det endast fungerar när uppgiften är att övervaka en maskin som spottar fram produkter tills den stängs av.

När Dödahavsrullarna hittades 1947 erbjöd arkeologer en summa pengar för varje fynd som någon kom med till dem. De hoppades få fler rullar men fick naturligtvis bara sönderskurna ark. I Kina hittade man på 1800-talet dinosaurieskelett. Man utfäste då en belöning för alla som kunde hitta något ben varpå bönderna slog sönder stora ben i mindre bitar för att tjäna mer. Det finns likaså länder som erbjudit pengar för varje död råtta som vistats upp varpå människor börjat föda upp råttor. Det finns idag höga chefer med bonusbaserad lön som fått stora ersättningar när deras företag sålt fastigheten som kontoret sitter i för många miljoner. Det ökade ju företagets vinst det året men skulle samtidigt öka deras utgifter för hyra nästa år.

I ett bra belöningssystem måste det finnas både en fungerande idé och en rimlig belöning och det är inte helt enkelt att hitta det. Det måste vara rätt saker som belönas.

Ett exempel från antiken: Den romerske arkitekten Vitruvius som levde kring början av vår tideräkning skrev i en bok att när en arkitekt fick i uppdrag att uppföra en offentlig byggnad tog staden hans egendom i säkerhet tills arbetet var klart. Om budgeten överskreds minskade hans ersättning och när den överskreds med 25% fick han betala det överskjutande med egna medel. Till slut kanske det skulle visa sig att han inte tjänade ett öre på projektet. Det är ett lite sent tips till dem som upphandlade tjänsterna kring Nya karolinska sjukhuset.

Den allmänna lärdomen av gamla och nya erfarenheter är att söka andra vägar än de vanliga för att ersätta arbete. Att en person som utför ett rutinarbete har timlön är en sak men varför vanemässigt ersätta advokater, konsulter och bilskolelärare per timme? Det visar bara att man sitter fast i det tänkande som blev vanligt när världen industrialiserades där allt arbete mättes efter tiden på arbetet. Det är ju ointressant hur mycket tid de lägger ner på sitt uppdrag. Huvudsaken är att de lyckas. Diskussionen fanns redan 1878 men med ett alltmer tjänsteinriktat samhälle, blir frågan mer och mer aktuell.