Handlar människor i grupp annorlunda än om de är ensamma? Hur mycket påverkar vi varandras beteenden när vi är tillsammans? Vi vet inte vem som först började fundera över sådana här frågor. Vi vet däremot att Aristoteles redan för 2300 år sedan, kallade människan för zoon politikon, en samhällsvarelse som likt flockdjur utvecklas och får sin identitet i umgänget med andra människor.

Men hur fungerar det? Hur påverkar vi varandra? Svaret är fortfarande en utmaning för psykologer och samhällsforskare. Det finns ingen heltäckande teori som förklarar allt mänskligt beteende. Det gäller enskilda människor och ännu mer människor som samlats i en grupp. Däremot har man gjort många iakttagelser och erfarenheter som utmynnat i enkla teorier som ibland visat sig ha en viss generell giltighet. Det finns ju mycket som förenar oss människor.

Ur den psykodynamiska psykologin, mest känd bland förespråkarna är väl Freud, kom tanken att inre drivkrafter styr våra handlingar. När de kommer till uttryck i sällskap med andra människor uppstår det som psykologen Kurt Lewin var den förste att kalla gruppdynamik. 1946 organiserade han och några andra forskare en kurs för socialarbetare där observatörer också skulle vara närvarande och studera hur gruppen diskuterade och kom fram till beslut. Några av socialarbetarna som studerats fick vara med i utvärderingen första kvällen och man fann då hur roller, situationer och diskussioner tolkades på väldigt olika sätt av de närvarande. En slutsats blev att en lärande miljö skapas i en öppen och dynamisk atmosfär där alla perspektiv kommer fram. Ur detta utvecklades det som kom att kallas sensivitetsträning, där människor samlas i en grupp och öppet ger varandra feedback kring ett givet ämne. Det har visat sig inte alltid vara så lyckat för de närvarande så idag sysslar inte så många med det men idéerna om gruppdynamik bidrog i alla fall till tankar om att ledarskap måste ta hänsyn till och anpassas efter både person och situation.

Under Koreakriget fann man att olika ledningsteam för amerikanska stridsbåtar skiljde sig i effektivitet, trots att de var kompetens- och utbildningsmässigt identiskt sammansatta. Varför kunde vissa enheter klara sig bättre i strid än andra? Psykologen Will Schutz fick uppdraget att försöka finna ett svar på den frågan. Det han tyckte sig se var att framgången berodde på hur långt gruppen nått i en utvecklingsprocess han kallade Fundamental Interpersonal Relationship Orientation som förkortades FIRO. Det finns tre behov vi alla har, skrev han senare, och dessa försöker vi få tillfredsställda tillsammans med andra människor. Det är behovet att bli sedda, ses som kompetenta och accepterade i gruppen. På engelska kallas behoven inclusion, control och affection och ser vi dem som trappsteg måste varje grupp som vill bli fullt fungerande komma upp till den sista nivån, affection, där man uppskattar och tycker om varandra trots olikheter.

Om inte gruppens medlemmar tillgodoser de behoven hos alla fungerar inte samarbetet. De stridsgrupper som klarade sig bäst var de där medlemmarna var mest flexibla och villiga att, utan att de förstod det, gå från steg ett till tre i sin Fundamental Interpersonal Relationship Orientation. Just detta är ett grundläggande problem med FIRO. Teorin visar på behovet men inte hur man praktiskt kan lära sig kommunicera mer effektivt eller ändra sitt beteendemönster i samspelet med andra.

Fortfarande finns ingen fungerande teori om hur grupper av människor fungerar och hur grupper kan utvecklas. Ändå fortsätter det att vara en ledares uppgift. Man leder ju inte verksamheter. Man leder människor.