Den första industriella revolutionen var övergången till nya energikällor vid tillverkning då ånga gjorde att maskiner ersatte hantverk. Den andra kom i slutet av 1800-talet med förbränningsmotorn och elektriciteten som möjliggjorde både stora industrier och längre transporter. Den tredje revolutionen inleddes på 1950-talet med de första datorerna och utvecklingen av nya och snabbare sätt att dela information. Under den minskade antalet industriarbetare och resultatet blev också, till exempel, att industrins andel i Sverige föll till under 20% i början av 1990-talet. 1992 gick Microsofts börsvärde om General Motors. New York Times kommenterade det med förundran och noterade att deras enda tillgång egentligen bara var uppfinningsrikedomen hos de anställda. Utvecklingen påverkade också behovet av kunskap hos dem som arbetade. En gång räckte det att kunna läsa enkla instruktioner men idag måste man kunna förstå och använda stora mängder information, även på fabriksgolvet med dess automatiserade processer. Dessutom förändrades synen på hur man organiserade och ledde verksamheter, från Smiths och Taylors specialisering och kontroll till frågor om delegering och motivation i den nya tjänsteekonomin.

Det som man talat om de senaste åren, och som också var temat för förra årets World Economic Forum i Davos, är den fjärde revolutionen där man tänker sig att smarta fabriker utan människor, sammankopplade digitalt med olika beställare, tillverkar allt möjligt i små serier genom 3D-teknik. Man ser möjligheter där människor, system och maskiner kopplas ihop genom olika sensorer, något som kallas IoT, the Internet of Things. Ett exempel är äldrevården där man på ett enkelt sätt kan övervaka 100-tals personer och meddetsamma veta om någon t ex ramlat. Ett annat är självkörande bilar, något som ju redan provas i många länder.

Det här väcker naturligtvis många frågor inför framtiden och dem ägnades årets World Economic Forum i Davos åt och temat var, som en fortsättning på förra årets möte, Responsive and Responsible Leadership. Hur påverkas världens och länders ekonomi av utvecklingen? Kommer arbetstillfällen försvinna eller till och med öka när behovet av produktion i låglöneländer minskar? Om 65 procent av barn som börjar lågstadiet idag kommer att jobba med yrken som inte ens finns nu, hur påverkar det utbildningssystemet? Var och hur tjänar någon pengar i det nya systemet? Betyder det att länderna får minskade skattlintäkter? Hur möter vi de ökade kraven på datasäkerhet? Hur påverkar allt detta hur arbete ska organiseras och ledas?

En sak vet vi: Den snabba tekniska utvecklingen ställer stora krav på den som ska leda andra. Eberhardt Veit, rådgivare åt tyska staten, som nog ligger längst fram i att planera för den digitala framtiden, säger att 50 % av framgången ligger i teknologin men 50 % beror på träning och vilja till fortsatt lärande. Det måste skapas en kultur där det betonas. Det är ju inte bara tekniken som ändras. Förändring betyder alltid att ändra på människor och däri ligger alltid den stora utmaningen. I en sammanfattande diskussion i slutet på mötet sa en av delegaterna att politik och industrialism är som två kontinentalplattor som gnisslar mot varandra men måste komma överens utan att jordbävning uppstår. Tyvärr fortsatte hon, står ledarskap lågt i kurs i vår värld. Ändå är vi redan på väg in det som anses vara den största tekniska revolutionen någonsin.