Nära besläktat med Skilled Inkompetence är något som kan kallas Functionell Stupidity. I sitt förarbete till boken förarbetet till boken the stupidity paradox studerade Mats Alvesson och André Spicer många företag och verksamheter som såg sig själva som, det man brukar kalla, kunskapsföretag. Det var banker, universitet och sådana som ägnade sig åt teknisk forskning av olika slag. Det som förvånade dem var att verksamheter med så många högt utbildade människor och med genomsnittligt höga IQ, kunde göra så många tokiga saker. De fann verksamheter där det var viktigare att ha trevligt än att ta tag i verkliga problem, företag som hela tiden startade förändringsprojekt som aldrig avslutades innan nästa sattes igång och höga chefer som var mer intresserade av snygga power-pointpresentationer än verklig analys av läget.

De fann att företagen alltid var angelägna om att anställa de med mest meriter och förmåga att vara kreativa men sedan fanns ingen beredskap att lyssna på dessa. Ofta hade man en gång bestämt vad som är det rätta tillvägagångssättet och sen fortsatte man på samma väg utan att fundera om det fortfarande fungerade eller var det bästa sättet. Organisationsstrukturer, rutiner och kvalitetsstandarder övade också ett hårt tryck på alla att handla på ett visst sätt. De smarta lärde sig snart att om de använde alla sina förmågor skulle de få både sina chefer och medarbetare emot sig. Det enklaste var då att bara fokusera på den egna uppgiften och inte bry sig om helheten. Paradoxen, the stupidity paradox, var att detta inte omedelbart förde med sig dåliga resultat. Allt tuffar på och alla kan vara nöjda med sin arbetsinsats eftersom de ju gör rätt enligt alla normer och processbeskrivningar, får beröm för det och det bidrar till en arbetsplats där man är positiv, bekräftande och trygg. Även om resultatet uteblir har man ändå gjort rätt! Kortsiktigt finns det alltså fördelar. Problemet är att det inte skapar någon beredskap inför den dag då verkligheten inte visar sig stämma med det som sägs. Ett exempel är det som hände i bankvärlden och ledde till en stor finansiell kris i världen för några år sedan. Smarta personer skapade finansiella instrument enligt matematiska modeller som väldigt få förstod sig på, inte ens i ledningen, men eftersom de skapade vinster var de nog bra och få vågade öppet ställa några frågor. Till slut nådde ändå verkligheten upp dem och världen kastades in i en av sina största ekonomiska kriser.

I alla företag som plötsligt försvunnit från marknaden när deras produkter visat sig omoderna, Nokia, Kodak o s v har det funnits funktionell dumhet när ledningen inte velat lyssna på dem som anade vart kunderna var på väg. När Henry Fords tekniker en gång på fritiden utvecklat en modell till en efterföljare till T-Forden ville de överraska honom med det de gjort. När han såg modellen slog han sönder den med en hammare och skrek åt dem att aldrig göra om det. Problemet var deras egen mentala inställning och en inkompetent säljkår, sa han. De flesta valde då att tiga och bara fortsätta med sitt arbete. Några år senare fick Henry Ford helt enkelt stänga hela fabriken för att utveckla en ny modell, A-Forden, men när den lanserades 1927 hade Ford halkat långt efter General Motors på marknaden och dessutom hade Walther Chrysler startat Plymouth.

Lärdomen är att funktionell dumhet inte är något som bara drabbar människor med begränsade förmågor. Människor kan vara hur välutbildade och smarta som helst men kan ändå sluta att reflektera och börja göra dumma och idiotiska saker. Förutsättningen är vanligen en ledning som stänger dörren för en öppen kommunikation i organisationen.