Ta inte efter någon annan. Var dig själv! Många har byggt sitt ledarskap på sådana tankar – och också lyckats driva verksamheter med framgång. Se till exempel på starka personligheter som GE:s Jack Welch och varför inte Ingvar Kamprad. Det har till och med skapats ett begrepp som Authentical Leadership även om definitionen på vad det egentligen är skiftar. Vi anar nog ändå att för att vara en bra ledare får man inte bara odla och förstärka sin egen bild av vad ledarskap är. Skälet är ju att de människor som förväntas vilja följa oss är så olika och One size fits all stämmer sällan.
Exempel på ledare som bara kört sin egen linje finns från alla tider. För snart 500 år sedan beskrev den grekiske författaren och militären Xenofon tre generaler han verkat under, Klearches, Proxenes och Menon.
Klearches var vad vi idag skulle kalla en verklig vinnarskalle. Han tog ogärna råd och order frän någon annan och hans grundidé för ledarskap var att soldaterna skulle vara mer rädda för honom än för fienden. Samtidigt skapade hans tuffa stil en viss trygghet eftersom den ledde till flera stora segrar. Att vara på ett vinnande lag har sin lockelse. Däremot stannade ingen kvar hos honom under längre tid utan man sökte sig gärna vidare till en annan armé, om möjlighet fanns. Avigsidan med hans ledarskap var att han med sina krav aldrig lyckades byggs bestående relationer med någon.
Proxenes kom från en rik och inflytelserik familj och såg sig redan tidigt som förutbestämd till stora uppgifter och att leda andra. Han hade en förfinad stil och bred bildning och hans ledarstil passade bra för personer med liknade bakgrund men de lägre befälen och soldaterna hade ingen respekt för honom. De försök han gjorde att vinna dem fungerade inte utan de föraktade honom snarare mer. Han drevs mer av en önskan att bli omtyckt, skriver Xenofon, än den starka viljan att bli åtlydd. Han ville bygga relationer men blev i stället en svag ledare som andra kunde lura.
Menon var ett tydligt exempel på ytterligare en sorts ledare. Han drevs av en stark vilja att bli rik och berömd och för att nå sina mål gjorde han vad som helst. Han ljög, stal och lurade andra men var samtidigt noga med att hålla sig väl med sina överordnade. Som ledare ville han gärna framstå som en i gänget och festade gärna med soldaterna där han ofta uppförde sig sämre än de. Till slut nådde ända verkligheten upp honom och då fanns ingen som respekterade och beskyddade honom.
Ingen har förtroende för en person som bara verkar spela en roll. Vi gillar äkthet eftersom det ligger lite av förutsägbarhet och trygghet i det. Om äktheten däremot betyder att vi har en chef som aldrig bryr sig om hur han uppfattas blir det ändå pressande i längden och mycket energi går åt i omgivningen för att stå ut med det. Så länge en verksamhet, eller ett krig, verkar gå bra kan ofta ledare segla vidare trots brister i både personlighet och beteende. Det har man vanligen både externa omständigheter och kompenserande och lojala medarbetare att tacka för men som för Xenofons generaler håller det sällan i längden.
När höga chefer misslyckas och avskedas idag beror det sällan på dåliga siffror. De vanligaste skälen är i stället oförmåga att samarbeta med andra och ett för stort fokus på de egna ambitionerna. Så var det i antiken och så är det fortfarande. Lärdomen för oss alla är att vi måste förstå och hantera våra drivkrafter. Det är inte fel att önska vinna, att bli omtyckt eller att önska sig ekonomiskt oberoende. Problemen kommer när sådant får dominera vår tillvaro och vår ledarroll och vara det enda äkta hos oss.