I sökandet efter den slutgiltiga formeln för det goda ledarskapet utvecklade den amerikanske historikern, författaren och professorn James MacGregor Burns idén om det som kom att kallas Transformational Leadership. Han var speciellt intresserad av de egenskaper som utmärkte den idealiska ledaren och skapade en bild av denne som genom sitt ledarskap, inte bara skapade resultat utan även påverkade, förändrade och utvecklade medarbetarna. Det tänkta målet var då att få medarbetarna att helt identifiera sig med ledaren och dela hans bild av vart de är på väg, något som blev en mycket lockande bild för många chefer och bidrog till populariteten för modellen. Men det krävdes att ledaren var framstående på flera områden. Han skulle först vara någon som andra såg upp till och beundrade. Han skulle sedan kunna inspirera, hjälpa andra att vara intellektuellt ifrågasättande och slutligen kunna visa personligt intresse och omtanke om andra.
I det svenska försvaret kom modellen att finna sin form under namnet Utvecklande ledarskap (UL), en modell som använts sedan 2003. Där ska ledaren vara ett föredöme med tydliga moraliska värderingar, kunna inspirera och motivera och samtidigt vara en stödjande medmänniska. Den karismatiska hjälten i den ursprungliga modellen har väl inte ansetts passa in i svenskt tänkande.
Trots att modellen fortfarande anses aktuell och lärs ut finns det mycket i den som ifrågasätts och den har mer och mer blivit forskningens slagpåse. En sak man uppmärksammar är naturligtvis den makt ledaren förutsätts utöva på andra för att stöpa om, underförstått, dåliga och självcentrerade medarbetare till goda och lojala gruppmedlemmar.
Det förutsätter också att dessa gärna vill förändras. Det övergripande målet är ju att forma medarbetarnas förmåga att tänka så att de helt ansluter sig till ledningens bild av verksamheten. Mats Alvesson, professor på ekonomihögskolan i Lund, säger till och med i sin bok the stupidity paradox att “One way that leaders stupidify their followers is through transformational leadership.” Vad vi förstår är att i individualistiska kulturer saknas ibland ödmjukhet inför den egna förmågan och möjligheten att påverka och förändra andra människor. Transformational Leadership är nog ett exempel på det.